Dels har han färgen, skarpheten och profilen som krävs. Han är en av de mer intellektuella och fritänkande toppsossarna som dessutom vågar säga vad han tänker och har kapaciteten att få andra att förstå att han har rätt. Kombinerat med hans karaktäristiska kortväxthet (han är typ 1,50m) och skägg kan det skapa en stark profil utåt. Faktiskt inte helt oviktigt i dessa presidentvalstider. Dels har han erfarenheten och populariteten, både inom och utom partiet, som behövs (och som ingen annan aktuell kandidat har). Han har varit minister och i den övre kretsen i många år. Trots detta har han även den nödvändiga distansen till Sahlin som är att föredra då han inte ingick i hennes innersta krets. Dessutom är han en kandidat som skulle fungera för alla falanger i partiet och inte minst har han en riksdagsplats. Därtill svarar han “Det vill jag inte kommentera” på frågan om han kan tänka sig att bli partiledare, vilket på sossespråk betyder “Ja, ja! Jag vill! Välj mig!”.

Sedan han efter valet blev inofficiell ekonomisk debattör för Socialdemokraterna har borgerligheten och helgonet Anders Borg äntligen fått den kritik man väntat så desperat och förgäves på. Han är den enda toppsosse som rent ut vågat säga att den välspridda myten om hur skickligt högern med Borg i spetsen har hanterat den ekonomiska krisen och hur väl Sverige klarat sig är skitsnack (vilket, när han sa det i Aftonbladets debattprogram “Korseld” fick programledaren Sanna Rayman, dryg och arrogant borgerlig ledarskribent, att mest stå och gapa som en fisk. Hysteriskt roligt.).

Enligt mig är han den kandidat som har störst förutsättningar att få gjort allt som behövs. Sparka igång idé-debatten och förnyelsen på allvar, besegra borgarna i debatten om ekonomin och arbetslösheten – deras enda starka frågor – och i stort blåsa liv i den socialdemokratiska visionen igen.

Mest hela tiden får man höra att den starka personlighet som socialdemokratin skulle behöva inte finns. Lyssnar man på spekulationerna i svensk press (vilket man iof inte ska) så framstår det som att det inte finns någon bra kandidat som både accepteras i båda falangerna och har alla de andra kvalitéer som skulle vara önskvärda. Då ställer jag frågan; varför nämns aldrig Pagrotsky?

Vote Pagrotsky!

Det vi upplever är en kris, visst. Att borgerligheten faktiskt lyckats klänga sig kvar vid makten i mer än fyra år beror på att vi för flera år sedan slutade lägga tillräcklig kraft på opinionsbildning och på att tydligt lägga upp och sätta framtidens agenda. Medan vi förr dominerade debatten och det politiska samtalet har vi de senaste åren närmast låtit bli att ens försöka och mer eller mindre helt låtit borgarna och deras tankesmedjor med totalt vettlösa Timbro i täten formulera samhällets problem och dess lösningar. När man sedan förlorat val har man svarat med att antingen rätta sig efter borgarnas samhällsbeskrivning (vad har man egentligen för val?) eller nostalgiskt titta tillbaka på framgångsrikare tider med dess gudar och helgon (kan ju vara värt att påpeka att även Palme förlorade två raka val). Varken Palme eller borgerligheten har dock svaret på framtidens frågor. Vill man vara den dominerande politiska kraften måste man självklart börja med att sätta agendan för framtiden. Det har inte socialdemokratin gjort på länge.

Att folk i allmänheten delar våra värderingar vet vi. Att såväl samhälle som folk både fungerar och mår som bäst när man håller ihop, alla får möjlighet att utvecklas och ingen lämnas bakom, det vet vi också – det finns det vetenskapliga bevis för. Det finns ingen anledning för socialdemokratin att utstråla dåligt självförtroende, vilket den gjorde redan innan borgarna började vinna. Nu gäller det att verkligen börja formulera visionerna för hur ett samhälle som det ovan beskrivna i så hög grad som möjligt ska kunna förverkligas och sedan inte vara rädda för att säga vad vi vill utan verkligen nå ut med det till folk. Satsa mer på forskning, lägg betydligt mer kraft och pengar på tankesmedjor och opinionsbildning. För att vinna val måste man äga debatten, annars spelar det liten roll vem som egentligen har bäst politik.

Kanske var de senaste årens motgångar nödvändiga för att verkligen sparka igång maskineriet igen. Som Obamas förre Chief of staff, Rahm Emanuell, sa; “Slösa aldrig bort en riktig kris!”.

Aldrig tidigare har en partiledare behövt avgå under sådana omständigheter. Mitt under kris och utan självklara ersättare. Många tycker därför att det är förhastat och en kapitualtion för media. Personligen anser jag dock att det var nödvändigt. Sahlin har inte lett partiet som önskat. Det är lätt att vara efterklok, men såhär i efterhand så kan man se att vissa beslut varit avgörande för misslyckandet i valet.

1. Rådslagen.

Även efter förra valet ansåg man att en förnyelse var nödvändig. Lösningen blev rådslag. Diskussionsgrupper runt om i landet som skulle ligga till grund för en ny politik. Låter ju bra, men resultatet blev att vi under drygt tre år inte hade en riktig oppositionspolitik, den var ju under utveckling. Lösningen blev att istället hejvilt påpeka allt som borgarna gör fel. Detta är ju en hel del, men i slutändan blev vi bestraffade för bristen på ett eget alternativ. Vi framstod bara som gnälliga medan regeringen prisades för sin hantering av finanskrisen.

2. Det rödgröna samarbetet.

Ja, detta ämne berörde jag ju i förra inlägget så här kanske jag inte behöver skriva något mer. Kort och gott hämmade det än mer vår förmåga att föra en effektiv oppositionspolitik. Dessutom skötes skapandet av samarbetet, med all kalabalik kring vänstern, klantigt.

3. Bristen på alternativ krispolitik.

Om det var något som mer än något annat låg till grund för högerns “valseger” så var det finanskrisen. Detta är dock helt otroligt paradoxalt. För det första var det nyliberal finanspolitik av den typen som borgarna förespråkar som låg till grund för krisen. För det andra hade ju faktiskt inte borgarna någon egentlig krispolitik alls. Det enda de gjorde var att se till att vi inte fick underskott, man har inte aktivt satsat för att få landet ur krisen och bekämpa arbetslösheten (faktum är att man innan krisen slösade bort de 80 miljarder kr vi socialdemokrater sparat ihop för att använda i händelse av en kris på skattesänkningar, thats some ansvarsfull ekonomisk politik people!). Självklart skulle vi ha presenterat en alternativ krisplan. En pedagogisk mediavänlig presentation över hur vi vill bekämpa krisen. Istället fick Reinfeldt och Borg mer eller mindre oemotsagda leverera sitt recept.

4. Bristen på en sammanhängande berättelse.

Det var nog många som ansåg vårt budskap i valrörelsen för spretigt. För de som inte är sosse-nördar kan framtidsvisionen ha verkat oklar. I kontrast mot moderaternas förtroende i ekonomifrågor framstod vi med våra vackra vallöften lite som slösare. Vi lyckades inte förmedla helhetsbilden. Samtidigt framstod vi till stor del som en sämre version av alliansen. De skapar en koalition, vi skapar en koalition. De lägger fokus på arbete, vi börjar säga arbete i varje mening. Istället anser jag att vi borde lagt fokus på de mer ideologiska frågorna. Den ökande barnfattigdomen, behovet av en rättvis välfärd osv. Vi märkte hur opinionen gick upp när vi i slutet började prata mer ideologi.

Jag har stort förtroende för Sahlin som person och politiker, men tycker inte att hon skött allt speciellt klockrent. Jag tror att det behövs ett skifte i hela ledningen för att få den nystart vi behöver. Nya perspektiv och tankar, nya ansikten utåt osv.

Sahlin hade blivit en bra statsminister, när inte det nu gick behövs ett skifte. Få gånger tidigare har framtiden varit så spännande. Vad kommer ut ur förnyelsen? Det är nu vi ska skapa en socialdemokrati för 2000-talet.

I slutet av 2008 ledde oppositionen opinionsmätningarna med över 20 procentenheter. Då tillkännagavs det rödgröna samarbetet. Hjärnan bakom “Nya Moderaterna”, f.d. partisekreteraren Per Schlingman, jublade då och sa på en gång att “Nu kommer vi vinna valet!”. Han förklarade det med att nu kommer Socialdemokraterna förlora sin dominerande position som den politiska solen runt vilken allting kretsar. Det kunde ju vid tidpunkten, med sisådär 20-25 procentenheters underläge i opinionen, framstå som aningen övermodigt, men nu två år senare har vi facit. Högern “vann” valet och Socialdemokraterna föll till 30,6%, det sämsta resultatet någonsin.

Nu vill jag inte på långa vägar påstå att allt detta kan skyllas på det rödgröna samarbetet, men det är en del av förklaringen. Socialdemokratin är av sin natur en självständig rörelse som inte är gjord för att tyglas av i förväg uppgjorda samarbeten och agendor. Vi ska vara den rörelse som sätter den politiska agendan och efter det söker kompromiser både till höger och vänster för att få igenom den. Det är så vi historiskt sett har fått igenom vår politik och byggt en av de mest välmående staterna i världshistorien. När vi i och med det rödgröna samarbetet cementerades in i ett hörn försvann denna möjlighet. Det som hände då var att vi gjorde alternativet, “Alliansen”, klarare och tydligare än någonsin – exakt vad de är ute efter. Vi amputerade helt på egen hand vår roll som politikens mittpunkt, högern behövde bara se på och likt Schlingman jubla.

Nu är Socialdemokraterna tillbaka i sin rätta roll och med en högerallians som mer och mer kommer svikta till följd av vikande siffror för småpartierna samt påfrestningar inom samarbetet till följd av att man inte har stöd av en majoritet i riksdagen och därför inte kan styra själv utan hela tiden måste öppna upp för samarbete med andra partier kan vi sakta men säkert börja luckra upp blockpolitiken. Samtidigt kan vi nu föra en betydligt effektivare oppositionspolitik och arbetet med att förnya partiet kommer gå mycket lättare. Nu gör vi som vi för fyra år sedan sa att vi skulle – kommer igen!

Nu ska nu få tre alternativ, vem har sagt detta?
1. Adolf Hitler
X. Lord Sauron av Mordor
2. Tysklands förbundskansler Angelina Merkel

Nä det var, tro det eller ej, varken Hitler eller Sauron som stod för detta uttalande, utan Tysklands ledare Angelina Merkel så sent som förra veckan. Lägg märke till att hon inte påstår att det bara är den förda integrationspolitiken som varit ineffektiv, utan hon förlöjligar själva antagandet att människor från olika kulturer kan leva sida vid sida. Högerextremismen breder idag ut sig så snabbt att det är rent otäckt. Ett sådant här uttalande borde generera chockvågor över hela västvärlden, men reaktionerna har i princip uteblivit. Samtidigt förföljer och fördriver franska staten tusentals människor utifrån deras etnicitet och helylle-Sverige röstar in rasister i parlamentet.

Men mekanismerna är ändå så enkla och tydliga. Efter en stor kris som lämnat stora befolkningsskaror arbetslösa, i utanförskap eller på mindre ekonomiska marginaler så breder direkt syndabocksmentaliteten ut sig. Samtidigt regeras så gott som hela Europa av högerkrafter som istället för att bekämpa krisen och dess effekter skär ned på det vi äger gemensamt, ökar klyftor och sprider grupp mot grupp-mentalitet och individualism. I en tid när regeringarna, inte minst i vårt eget land, skyller samhällets svagheter och problem på samhällets svaga grupper samtidigt som en stor ekonomisk kris härjar är det inte konstigt att främlingsfientlighet breder ut sig.

Det var länge sedan Europa var i så stort behov av en stark socialdemokrati.

Anna Kinberg Batra, Moderaternas nya gruppledare i riksdagen.

Ulf Kristersson, ny socialförsäkringsminister (utförsäkringsminister).

Dels för att Sverige alltid framstått som ett toleransens fäste, där vi håller rasister och populister på behörigt avstånds från makten. Resultatet från det här valet sätter allt det på spel. Den världsunika välfärdsstaten som gjort Sverige framgångsrikt i många år vecklas nu ned av högern i en otäck takt och då det tar betydligt längre tid att bygga upp ett samhälle än att rasera det kommer det ta lång tid att åtgärda det högern nu ställer till med. Samtidigt har vi nu för första gången ett fullskaligt rasistparti i parlamentet. Det Sverige jag alltid varit så stolt över riskerar nu att försvinna.

Men nu gäller det att se framåt. Efter det här valet lär arbetarrörelsen vakna upp på riktigt. Medan vi efter förra valförlusten nog hade lite av mentaliteten att “tja, vi låter väl högern styra en stund då, vi tar ändå tillbaka makten i nästa val” så inser vi nu att det här är allvar. Som en polare sa, de kommer inte få genomföra en enda attack på facket eller välfärdssystemet vi byggt upp utan en fight.

Samtidigt får arbetarrörelsen inte drabbas av radikaliseringsvindar. Sånna kommer alltid som ett brev på posten efter stora motgångar. När man börjar gripas av panik och radikaliseras har man dock förlorat. Vi har redan den bästa politiken, så där behöver inget ändras. Vad som dock måste ändras är retoriken och sättet vi för fram den på. De senaste två mandatperioderna har högern i alldeles för hög utsträckning fått styra debatten och formulera problemen medan vi mest dansat efter. Nu måste vi våga börja säga vad vi verkligen tänker och försöka styra debatten. Vi ska inte vara rädda för det eftersom vi av erfarenhet vet att svenskarna stöder socialdemokratins mål och principer (det faktum att högerns framgångsrecept varit att klä ut sig till sossar bevisar väl detta). Vi måste bli tydligare med de ideologiska skillnaderna mellan oss och högern, och inte likt jag tycker vi gjort för mycket i denna valrörelse, fokusera för mycket på sakfrågor, för det är när vi pratar ideologi som vi vinner över högern.

Nu behövs i vilket fall SSU och arbetarrörelsen mer än någonsin, så nu laddar vi om!

Men på något vis säger det här allt om Centern. Det är ett parti som förlorat sitt existensberättigande och håller på att förlora sin väljarbas men samtidigt råkar sitta på världens största partikassa (true story). Resultatet blir ett parti som blir mer och mer utflippat i sökandet efter sin nya identitet och samtidigt satsar enorma summor på reklam som inte säger nånting alls bara för att lyckas hänga sig kvar i riksdagen en mandatperiod till för att få mer tid att fortsätta sitt identitetsökande.

Och just det, jag tänkte försöka ta hand om bloggen igen.

Tyder inte allt detta kamouflerande på att de är rädda att folket inte gillar deras politik egentligen? Vill vi verkligen ha en regering som inte ens själva tror att deras politik är vad folket vill ha?